Text och foto av Inkaliisa Voionmaa ur boken "Nu hade vi ju varandra" - Berättelser från 40 år av ekumeniskt arbete för och av kristna hbtq-personer utgiven 2018.
Återpublicerad här i samband med hennes bortgång 2024.
Barbro K. Gustafsson dök upp i mitt liv långt innan jag visste vem hon var. Jag letade efter information om Tove Janssons kärleksrelation med Tuulikki Pietilä, och snubblade över en gammal tidningsartikel om en disputationsfest, dit Tove kommit i sällskap med sin käresta. Disputerade gjorde en viss Barbro K., som skrivit en avhandling vid namn "Stenåker och ängsmark: Erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur". Tove hade själv ställt upp som informant och diskuterat dessa frågor med Barbro K. Året var 1992.
I en tid när det i Sverige fortfarande diskuterades huruvida homosexuella par verkligen kunde vara lämpliga som föräldrar och om homosexuella borde få registrera partnerskap eller inte, doktorerade alltså Barbro K. Gustafsson med en avhandling om homosexualitet vid teologiska institutionen på Uppsala universitet.
Och nu sitter jag i Barbros soffa i hennes lilla etta, på ett äldreboende i en förort till Stockholm. Själv sitter hon i en fåtölj, med sin rullator bredvid sig.
När Barbro K. Gustafsson disputerade hade hon redan kämpat för homosexuellas rättigheter i många år. Men innan Barbro K. gick ut i offentligheten och började strida för homosexuellas rättigheter utkämpade hon en egen, privat kamp. Vid arton års ålder, som diakonissaelev på Samariterhemmet i Uppsala, drabbades hon av en internatförälskelse.
Var det en kris för dig att inse att du var homosexuell?
- O ja! Jag uppsökte en präst som sa att jag skulle se det som något fint som Gud har lagt ner i några människor bara. Han skickade mig till en psykiater som i sin tur sa till mig att det finns somliga abnorma förhållanden, som varken kyrkan eller samhället kan godkänna. Han sa till mig att bryta med henne som jag tyckte om. Och sen gav han mig Valium.
Kvinnan som Barbro K. var förälskad i blev ställd när hon fick reda på det, och kunde inte acceptera det. Det ledde till att Barbro K. i tio år levde celibat och försökte låtsas som att hon inte var homosexuell.
Hur försonades du till slut med din homosexualitet?
- Jag fann min identitet i den utstötta Kristus, och kunde identifiera mig med honom. På så sätt accepterade jag min homosexualitet. Det är väsentligt att jag först accepterade min homosexualitet genom den kristna tron och först efter det genom min kropp. Jag hade tron i botten, som ett fast ankare, och sen var jag redo att gå ut med min kropp också.
Vad var det som gjorde att du vågade ta steget uti offentligheten?
- Det var det att jag gick med i Uppsala förening för homosexuella, UFH, då gick jag ut öppet. Men redan 1966 insåg jag, med stöd av min dåvarande själasörjare, att arbetet med homosexualitet var min kallelse. Och dessförinnan hade jag träffat Marjatta, min första kärlek, som jag levde med i sex år. Hon var vårdare på Ulleråkers mentalsjukhus, där jag var inlagd när vi träffades. Marjatta var mera försiktig än jag, men sen gick hon ut med dunder och brak. Hon fick infört undervisning om homosexualitet på sjuksköterskeskolan och mentalskötarutbildningen.
Frågan om homosexualitet lyftes på Biskopsmötet 1972. Man fattade då ett beslut om att det var dags att utreda kyrkans inställning i frågan. Sedan 50-talet hade det inte hänt mycket på den fronten inom Svenska kyrkan. Då hade kyrkans biskopar skrivit ett biskopsbrev, där de deklarerade att "den som utövar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud". Homosexuella skulle botas från sin abnorma drift. Staten hade avkriminaliserat homosexualitet 1944, men fram till 1979 klassades det fortfarande som en sjukdom av Socialstyrelsen.
Kyrkomötet gav Holsten Fagerberg, präst och docent i teologi, i uppdrag att göra en utredning om homosexualitet. Till sin hjälp hade han överläkaren Herman Hedqvist och psykologen Bengt Haglund. Barbro K. hörde av sig till Holsten så fort han hade fått uppdraget.
- Vi blev jättegoda vänner. Han var saklig och lite torr, lite skrovlig yta men med ett hjärta av guld. Han ställde senare upp som teologisk konsult för EKHO Uppsala, precis som jag. Han gjorde fina själavårdsinsatser. Han var ett bra stöd.
Holsten bjöds in till Uppsala förening för homosexuella. Han fick även komma hem till Barbro K. och Marjatta för att få se hur de levde.
- Jag tror att vi betydde mycket för att Holstens syn på homosexuella skulle förändras. Från början tyckte han att det var äckligt, men sen ändrade han attityd efter hand.
Holsten och Barbro K. skulle komma att förbli vänner ända tills han gick bort 2016. Barbro K. hjälpte också till att samla in material till boken, och bidrog med kapitlet "Homosexuell idag" till den rapport som utredningen ledde fram till, "De homosexuella och kyrkan".
Utredningsgruppen kom fram till att det finns en "genuin" homosexualitet, som är fastlagd i barndomen och oföränderlig. Homosexuella personer kan leva i monogama parrelationer präglade av kärlek. Motsatsen var en "ogenuin" homosexualitet, vilken istället innebar ett liv av kortvariga relationer utan fokus på kärlek. Idag kan det låta förlegat, men på den tiden var det revolutionerande. I en tid präglad av okunskap och oförståelse för homosexuellt liv lyftes här plötsligt en sorts homoliv fram som kunde liknas vid ett normativt heteroliv.
Utredningen blev en vändpunkt i Svenska kyrkans historia. Att det fanns genuina homosexuella innebar nämligen, enligt utredningen, att kyrkans uppgift var att försöka hjälpa dessa personer att leva i varaktiga relationer. Man lyfte också möjligheten för homosexuella personer att inneha kyrkliga tjänster. Det blev en öppning för människor att försiktigt börja kliva ut ur sina garderober och in i sina församlingar som sig själva. Statens utredning "Homosexuella och samhället", som kom 1984, lånade också material ur Holstens rapport.
Några år senare var det dags för nästa stora insats, när Barbro K. drog igång en grupp för kristna homosexuella inom Uppsala förening för homosexuella, UFH. Verksamheten tynade ut efter bara några år, men de få medlemmar som fanns kvar i gruppen bestämde sig för att istället starta EKHO Uppsala.
Året var 1980. Föreningen hade ett tiotal medlemmar i början, bland annat Barbro K. och hennes dåvarande käresta, Kerstin Hammarsten. Kerstin var folkskollärare och blev sedermera omtalad som en av de första prästerna att komma ut som homosexuell i Sverige. Barbro K. och Kerstin levde tillsammans i nitton år.
Hur var det när ni startade EKHO?
- Jo, man var ju trängd från två håll, dels från kyrkan, dels från RFSL. Man såg inte med blida ögon på kristna. Man hade sådana aggressioner mot kyrkan, för att kyrkan var så fientlig tidigare. Vi hade det mest som en samtalsgrupp som träffades hemma i Kerstins och min lägenhet, men sen fick vi lokal på Pastoralinstitutet.
Vilka var de viktiga frågorna som ni pratade om i början?
- Det var Operation Självacceptans. De två huvudfrågorna var hur man skulle acceptera sig själv och hur man skulle få en syntes av tron och homosexualiteten. Vi satt runt ett runt bord och pratade och lät ordet gå fritt fram. Det var en lättnad för många, som aldrig hade talat om det förut.
Under 80-talet blev Barbro K. Gustafsson en av de första öppet homosexuella personerna att prästvigas.
- Först kunde jag inte bli präst, för att jag hade gått ut öppet. Det var ingen biskop som ville prästviga mig eftersom jag tidigt gick ut med att jag var homosexuell, redan 1971. Det var befriande skönt att komma ut, men jag var i blåsväder hela tiden sen. På Pastoralinstitutet sa Ulf Ekman till mig: "Du ska inte tro att vi inte älskar dig. Jesus älskade tjuvar och mördare också". Men det var många präster som tog emot att jag kom ut på ett bra sätt också.
Barbro K. läste in en fil. kand. och jobbade som protokollförare för Skolstyrelsen i Uppsala istället, tills biskop Lars Carlzon i Stockholm gick emot strömmen och valde att prästviga homosexuella personer, bland annat Barbro K. Hon hade då hunnit bli 40 år gammal.
Barbro K. hade flyttat till Stockholm och gått med i den lokala EKHO-föreningen, där hon ställde upp som kaplan och ledde gudstjänster. Men efter många år i föreningen gick Barbro K. ur efter att partnerskapslagen införts. De flesta inom EKHO ville att man skulle fortsätta kampen för samkönat äktenskap och inte nöja sig med partnerskap, men en liten grupp inom föreningen motsatte sig det.
- Det var så att jag kunde inte – och kan inte - acceptera äktenskap för homosexuella. Jag vill ha partnerskap. Det står i bibeln att äktenskapet är av Gud instiftat och syftar till mannens och kvinnans förening. Vi var några som drev den linjen. Vi röstades ner. Jag startade senare en liten grupp med Per Olof Widell, Axel Brattberg och Holsten Fagerberg som hette Nätverket för partnerskap.
Nätverket för partnerskap skrev bland annat remissyttranden och debattartiklar i den kristna pressen. Man menade att kampen för samkönade äktenskap riskerade att skapa större polarisering inom kyrkan. Äktenskapet mellan man och kvinna, ansåg nätverket, hade alltför djupa rötter etiskt, kulturellt, religiöst och socialt - över hela världen - för att det skulle kunna omfatta samkönade par. Man ville inte splittra den ekumeniska gemenskapen mellan olika kristna samfund. Istället förordade man partnerskap med en kyrklig välsignelseakt.
Barbro K. hade gått ur EKHO, men jobbade efter sin prästvigning som präst i Spånga i ett år. Hennes prästgärning tog tvärt slut när hon blev sjuk.
- Jag har en sjukdom som heter schizoaffektivt syndrom. Och det får du gärna skriva. Jag går ut öppet med min sjukdom också, precis som med min homosexualitet. Båda behöver avdramatiseras.
Sjukdomen drabbade henne på allvar efter arbetet med avhandlingen, som kom ut 1992.
– Jag hade psykoser varvat med depressioner. Jag åkte in på Beckomberga mentalsjukhus i två månader. Där träffade jag en utmärkt läkare, som skickade mig till en psykolog också.
Och de senaste tio åren har Barbro K. alltså levt på ett äldreboende, men hon fortsätter att jobba. Hon skriver på en bok som heter "Kristen tro och samkönade relationer" som bland annat handlar om Bibelns negativa syn på homosexualitet. Flera av vännerna från EKHO har hon fortfarande kontakt med.
Innan jag lämnar Barbro K. åt hennes kvällsbestyr kan jag inte låta bli att fråga om avhandlingen igen. Tove Jansson deltog inte bara i arbetet genom att låta sig intervjuas, utan dök dessutom upp på själva disputationen med sin Tuulikki Pietilä, som presenterade sig som Too ticki för övriga gäster. Barbros dåvarande sambo, Kerstin Hammarsten, var Toves kusin. Kerstins faster var alltså Toves mamma, bildkonstnären Signe Hammarsten-Jansson, som var förebilden till Muminmamman.
Hur var det att träffa Tove Jansson?
- Det var helt fantastiskt! Vi blev jättegoda vänner på en gång. Men jag skrev inte om henne, utan om hennes texter, för Tuulikki gick inte ut öppet än. Men texterna var ju rätt så avslöjande.
Tuulikki och Tove gjorde ingen hemlighet av att de levde ihop, men de skyltade heller inte med att de var lesbiska. I samband med disputationen skrev Tove Jansson ett uttalande, som hon delade ut till journalister som ville intervjua henne. Uttalandet avslutades så här:
"Jag gavs förtroendet att få följa Barbros arbete, läsa hennes texter och diskutera dessa - det har varit något av ett äventyr. Kanske har det gett en lust att leta sig vidare som stigfinnare."
Ett halvår efter att avhandlingen publicerades blev Tove Jansson och Tuulikki Pietilä det första lesbiska paret att tillsammans stiga in på Självständighetsmottagningen på presidentens slott i Helsingfors, den finländska societetens finaste festlighet.
Stigfinnare och pionjärer var de alla tre - mina stigfinnare. Barbro K. har med sina livsval och sitt enträgna arbete för homosexuellas rättigheter stakat ut vägen för oss andra. För det kan jag bara ödmjukt tacka.
Text av Inkaliisa Voionmaa ur boken "Nu hade vi ju varandra" - Berättelser från 40 år av ekumeniskt arbete för och av kristna hbtq-personer utgiven 2018.
Återpublicerad här i samband med hennes bortgång 2024.