Texten är hämtad från tidningen "Mer än du tror" utgiven av Svenska kyrkan Örnsköldsviks norra pastorat och publiceras här med tillstånd.
Göran Sellin från Örnsköldsvik är aktiv i EKHO Norr som är den kristna regnbågsrörelsen. Han är uppvuxen i frikyrkan och har hittat till ett nytt kristet sammanhang i Svenska kyrkan. Nu vill han dela sin berättelse om sin resa från att vara bunden och bli fri - att acceptera sig själv och komma ut som homosexuell.
- Fram tills jag var ungefär 30 år försökte jag drömma om det liv som godkänt i det sammanhang jag befann mig i. Det var drömmen om en fru, barn villa och Volvo, säger Göran.
- Där någon gång förstod jag mer och mer varför den drömmen aldrig verkade bli verklighet, varför jag inte kunde få djupare känslor för någon kvinna och att jag istället attraherades av män. Jag förstod instinktivt och med allt jag hade lärt mig, att detta var något som var oacceptabelt och fel. Jag försökte genast slå ifrån mig den nyvunna insikten att jag var gay. Stämpeln på mig själv, att jag skulle vara homosexuell kändes som en dödsdom. Är jag gay kan jag inte komma in i himlen. Utifrån det jag fått höra ifrån mina andliga förebilder och lärare förstod jag att det fanns olika saker som var fel och syndigt och att homosexuella var bland de mest syndiga och gudsfrånvända människor man kan tänka sig.
Ju längre tiden gick och i Görans kamp att i bön och själavård försöka bli ”helad” ifrån att dras till män blev allting svårare. Han kände sig förtvivlad och hade tankarna på att måsta leva ensam, i celibat. Slutligen kom han in i en depression.
- Jag kände mig smutsig och ovärdig och började dra mig undan den kristna gemenskapen och även min hemförsamling, berättar Göran.
- För det hände ju att jag till och med i kyrkan träffade på någon kille som fick hjärtat att slå lite extra fort. Eftersom jag hade fått höra att till och tanken på att attraheras av någon av samma kön är en synd, förfasades jag än mer över att jag inte ens klarade av att ha rena tankar inom kyrkans väggar. Det kändes hopplöst. Skulle jag stänga in mig? Ensamheten och rädslan för att drömma om framtiden blev bara djupare och djupare. Visst fanns det tider då jag hade bättre och dagar, när jag klarade av att skärpa mig och inte tittade åt någon snyggings håll. Men för det mesta kände jag mig förtappad och som en riktigt ful fisk.
Göran blev allt mer isolerad och han orkade inte längre söka själavård eller annan andlig vägledning. Han upplevde att det bara skulle ge tillfällig ”hjälp”. Samtidigt vågade han heller inte av rädsla för att bli ännu mer utanför Guds vilja, ge sig hän åt drömmen om att hitta en man att älska. Han gråter och det är märkbart tufft för honom att berätta vad han har upplevt.
- Jag gjorde några försök att bygga upp ett liv tillsammans med en kärleksfull man vid min sida, men rädslan för att gå miste om evigheten med Gud blev alltid för svår och jag fick till sist lov att göra slut, för att göra bot och bättring. Ångesten blev för svår att hantera och jag kunde inte känna mig tillfreds att ha en relation med en man. Jag blev bara mer och mer ensam ju längre tiden gick, beskriver Göran. Samtidigt som jag ville lämna allt visste jag ändå på något förunderligt sätt att Gud var med.
- Jag är så tacksam att jag i allt detta hade stöd av min egen familj och att åtminstone några av mina barndoms och ungdomsvänner fanns kvar. Annars vet jag inte om jag orkat och kanske hade jag, som så många andra, sett självmord som den enda vägen att bli fri smärtan och ångesten, berättar Göran medan han torkar sina tårar.
- Men jag tror också att Gud hörde mig mitt i min förtvivlan och fanns där hos mig, fastän jag då inte alls kunde förstå eller uppskatta att han skapat mig sådan jag är.
Han började lyssna på andra röster som berättade om ett annat sätt att se på homosexualitet i kyrkan än den han var uppvuxen med. Så småningom kom vändningen för honom. Göran fick tag i boken ”Välkomna varandra - Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan” och läste den med bävan. Han som hade fått höra att den boken var liberalteologi, sådant som riktiga kristna inte läste eller befattade sig med.
- Jag bokstavligen grät mig igenom boken. Det var starkt att läsa andras berättelser som liknade min och samtidigt få bibliska argument att inte se homosexualitet som en synd. Båda perspektiven var viktiga för mig, menar Göran.
- Dessutom blev en kär vän till mig, som också varit med i en frikyrklig miljö en väldigt viktig förebild. Han var så trygg, både i sin kristna- och i sin homosexuella identitet. Jag insåg att det fanns kristna som såg på olika slags sexuella identiteter med helt andra ögon än de jag fått lära mig att titta med. För mig var det en totalt revolutionerande tanke att Gud skulle kunna acceptera andra sexuella relationer än heterosexuella. Jag hittade också till ett kristet sammanhang som tydligt välkomnade mig – EKHO Norr i Örnsköldsvik. Jag minns när jag första gången smög in mig lite försiktigt i Gullängets kyrka och möttes där av ett varmt välkomnande. Jag har fortsatt att vara med i det sammanhanget. Vi träffas regelbundet och jag har i det sammanhanget kunna drömma om ett engagemang i kyrkan igen. Något som fram tills nu inte känts möjligt.
Göran chattade med en man under en längre tid och där videosamtalen blev längre och längre och med allt tätare intervaller.
- Jag började få känslor för honom på riktigt. Efter ett sådant samtal var jag så upprymd och glad att jag helt spontant började be till Gud för mannen och för vår eventuella framtida relation. Responsen jag fick från den Helige Ande var nästan överväldigande och innan jag insett vad jag gjort satt jag där med glädjetårar på kinderna. Hur var detta möjligt? Hur kunde den helige Anden välsigna en sådan bön? Jag bad för en man och tänkte mig honom som min blivande partner och älskare och ändå kände jag en stark frid i hjärtat. Plötsligt öppnade sig ett helt nytt perspektiv för mig. Gud och hans skapelseverk blev så oerhört mycket större, vackrare och mer nyanserat än jag någonsin tidigare kunnat ana. Det var verkligen som att jag tidigare bara hade sett en enda färg i regnbågen men plötsligt kunde jag se alla de andra färgerna också. Nu kunde jag börja drömma igen.
Där och då förändrades Görans tankar om sig själv och om andra i samma situation. Han läste böcker, fick inblick i hur bejakande teologer resonerar och förstod att han inte var ensam att finnas i kyrkan och vara homosexuell. Mötena med andra kristna hbtqi+ personer i och utanför EKHO Norr gav honom en ny djup och innerlig kristen gemenskap att tillhöra.
- Stödet från mina vänner där har varit helt ovärderligt under min komma-ut process, berättar Göran. Jag har fått hjälp att tolka om vissa bibelord som ofta använts som bevis för att Gud inte kan välsigna hbtqi+ relationer. Idag känner jag mig trygg i min identitet som kristen OCH homosexuell. Jag dömer inte längre mig själv som en ful fisk och låter ingen annan göra det heller. Det är inte människor som ska döma. Det är bara Gud som kan göra det.
- Gud vet vad som finns i mitt och ditt hjärta och vare sig vi är homo, bi, trans, queer eller hetero tar han emot oss när vi ber till honom. Han älskar oss, förlåter våra misstag, upprättar oss och välkomnar oss med öppna armar.
Text: Björn Westerlund
Präst Arnäs och Örnsköldsviks församling
Foto: Charlotte Nordin
Comments