Det här är ett svar till en replik i Svenska Dagbladet. SvD publicerar inte repliker på repliker, men Lina och riksstyrelsen anser det viktigt att Olof Edsinger och David Ekerbrings text inte går obesvarad, samt att vi som community får vara delaktiga i samtalet som handlar om oss och våra liv. Därför publicerar vi istället svaret till deras text här.
Länkar till texterna
I en replik till Per-Olof Eurell angående frikyrkornas förhållningssätt till hbtq-personer framför Olof Edsinger och David Ekerbring att det ”är en självklarhet att Gud älskar alla människor”. Att vi nått denna samsyn är fint att höra, men tyvärr pekar Edsinger och Ekerbrings agerande i en annan riktning.
Om Edsinger och Ekerbring verkligen lever i enlighet med den tro de säger sig ha, om Guds ovillkorliga kärlek, skulle de inte agera på sätt som aktivt skadar hbtq-personer. Samhällets intolerans av hbtq-personer gör att dessa individer är överrepresenterade i all form av psykisk ohälsa, suicid och suicidförsök.
Kyrkorna är mer än delaktiga i detta.
I Kristna regnbågsrörelsen finns många queera kristna som uteslutits från sina kyrkliga sammanhang, vars familj och vänner har frånsagt sig relationen till individen, vilket kastat dem ut i existentiell, relationell, kyrklig, och i en del fall faktisk, hemlöshet. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att detta skapar en kris i människans liv, en kris som leder till ohälsa och risk för suicid.
Vi behöver ingen framtid för att ”utvisa vilken hållning som i realiteten skördar flest offer”. Exkludering skördar flest offer. Exkludering gör att människor tappar sin tro och lämnar sina kyrkor. Men långt värre, exkludering dödar.
Edsinger och Ekerbring konstaterar att ”Sammanfattningsvis är det fullt möjligt att ha Jesus som förebild och hålla fast vid en klassisk kristen sexualetik”. Jag håller med. Många av Kristna regnbågsrörelsens medlemmar håller med.
Men det är också fullt möjligt att hålla fast vid en ”klassisk kristen sexualetik” och samtidigt behandla hbtq-kristna i enlighet med Guds ovillkorliga kärlek. Det är fullt möjligt att kombinera en ”klassisk kristen sexualetik” med ett agerande i enlighet med Jesu nåd. Ett agerande som bemöter hbtq-personer med nyfiken öppenhet i stället för skadligt fördömande, omvändelseförsök och utestängande.
Det är dags för de pingstkarismatiska frikyrkorna att inse att deras agerande är direkt skadligt för de individer som de hävdar att Gud älskar. Det vittnas det om i både forskning och ett stort antal enskilda berättelser.
Jag har ingen ambition av att förändra er teologi. Er relation med Gud och er tolkning av Bibeln är er att leva. Men jag önskar att ni kunde förändra ert bemötande av hbtq-personer, så att fler kan komma från era sammanhang utan trauman som dödar. Eller ännu hellre, att de hbtq-kristna som så önskar får plats att finnas kvar i de sammanhang ni representerar – utan att känna att de kvävs.
Queerkristna är troende på samma sätt som alla andra troende. Vi längtar efter bön och lovsång, vi suktar efter Guds kärlek och vi kämpar för att leva i enlighet med Jesu ord. Det är anakronistiskt att hävda att “kyrkan” i 2 000 år har hållit en viss teologi för sant. “Kyrkan” (som i verkligheten är en mångfald av kyrkor) har ändrat sin syn på en rad olika sanningar genom århundradena.
Jag gläds att höra att alla människor, oavsett sexuell läggning, är välkomna till de sammanhang ni representerar. Gäller det också alla människor, oavsett könsidentitet? Och är vi välkomna som de vi är, eller är det en villkorad inbjudan som kräver att vi kväver den Gud skapat oss att vara?
Om Olof Edsinger och David Ekerbring menar allvar med att vi är välkomna till deras sammanhang, och att de på riktigt tror att vi är älskade av Gud, då räknar jag med att de är öppna för vidare samtal om hur vi gemensamt kan motarbeta den ohälsa hbtq-kristna upplever. För även om vi kanske aldrig kommer finna en teologisk samsyn, något jag inte heller ser som nödvändigt eller ens eftersträvansvärt, hoppas jag att vi kan dela en längtan efter en värld där inget av Guds älskade barn tror sig ha tappat rätten till livet på grund av vem de blivit kär i eller vilket pronomen de känner sig bekväma med.
Jag söker inte debatt, jag söker samtal och samverkan. Låt oss ta en kaffe. Jag bjuder.
Lina Landström
Förbundsordförande Kristna regnbågsrörelsen – Riksförbundet EKHO